update: sömnen
Jag har valt att inte fokusera så mycket på sömnen längre. I alla fall inte just nu.
Men för er som undrar: nä vi sover fortfarande inte.
Tuva har börjat sova hela nätter, flera i veckan. DET är bra!!!!
Lilla Vide däremot... nope!
En bra natt vaknar han inte förrän kl 01-02 första gången. En dålig natt börjar springandet redan vid midnatt.
Men oavsett när han vaknar och får välling, så efter 04 så är det liksom kört. Han sover oroligt och mest stökar på. Ibland får han då välling igen och har man tur så somnar han om nån timma till. Men vi försöker att inte ge nåt då, för då är han verkligen inte hungrig.
Resultatet blir ialla fall att man är vaken från 04. Vi turas om som tur är att ta morgonpasset. Tar jag det, som imorse, är jag döende.
Det var jag igår med då jag somnade på soffan innan jag skulle natta Tuva. Tydligen sov jag på rätt så hårt eftersom jag inte alls hörde hur förbryllad hon var och oförstående om varför jag låg där och sov och inte kunde natta henne.
Men snälla som pappan o dotterna var så smög de upp och jag snarkade vidare.
Hur som. Lessa är vi. Big time!
Många dagar lever vi inte, vi kämpar för att överleva. Livskvaliteten ligger nånstans på minus 10.
Inte konstigt att man inte vill skaffa fler barn och kommer minnas småbarnstiden (el iaf första året) med en rysning....
Fast, det är ju rätt så fascinerande att man ändå funkar. Man överlever. Man lagar maten, man leker med barnen, man försöker vara en bra mamma.
Oftast lyckas jag med allt detta. Inte alltid, och jag kan inte låta bli att tänka på hur fint vi skulle kunna ha det om alla fick sova. Hur mycket mer man skulle orka med.
Inte bara längta till efter kl 20 på kvällen när det är lugnt och man får lägga sig när man vill.
Och att inte ha ångest, varje kväll. Så jag undrar lite granna när livet börjar igen?!
ingen fråga till er som läser såklart, utan bara mer sådär rätt ut.....
SÅ. Nu har jag beklagat mig lite. Det måste man få göra ibland. Anledningarna till den här lättare tonen i bloggen numera är många. Bla för att man ska inte fokusera på jobbiga. Då blir det jobbiga jobbigare. Man ska lyfta fram det fina i livet.
När man är med om nåt så traumatiskt som jag var i somras, att leva med ovissheten om att ha cancer eller ej. När livet delar ut såna käftsmällar så blir man påmind om allt man ska uppskatta!
Även om livet är en aningens svårt att uppskaffa på morgonen efter en usel natt........
den perfekta familjen!
Idag har jag myst med en bebis på 2 veckor!
Lilla Vide vart en väldigt stor bebis snabbt.... Men hur söt den lilla bebben var så känner jagi ngen avundsjuka på det.
Många frågar oss om det kommer bli en 3:e.
Anders och jag är rörande överens. NEJ!
Bebisar o barn i all ära. Jag älskar dom vi har och dom är min värld. Men det är därför jag inte vill ha fler.
För att det vi har är perfekt!
Jag är där jag vill vara, och det har jag känt från den sekund Vide kom ut.
Vi är en perfekt familj, även om diverse hundar o andra djur ska läggas till på familjelistan.
Så istället för att skaffa en till knådd om några år bidde det en hundvalp!
Och jorå, jag vet att det inte är en picknick att skaffa hund... Det är därför vi väntar några år till, för att det är ju tusan som att skaffa ett barn till.
Och så är saknaden efter min Ludde fortfarande så stor.... Vet ni att jag fortfarande inte kan titta på bilder på honom. Trots att han varit död i över 2 år.
Så att skaffa en annan hund nu, nä inte att tänka på!!
Men hur jobbigt det ändå är och kan vara som 2barnsmorsa, så är det en fantastiskt härlig känsla och skön tillfredelse att vara nöjd.
Visst, jag kan inte svära på att jag aldrig nånsin mer kommer känna ett sug efter en till. Nåt sånt kan man aldrig veta. Men skapligt säker ändå.
Så jag är en nöjd mamma. Om än en tröttmössemamma.....
Perfekt!
