lantismorsan

Idag har vi träffat en logoped, via dagis.

Vi har en längre tid vart lite fundersamma över Tuvas tal. Babblar gör hon, orden är många och viljan är stor att kunna framföra allt som snurrar i hennes söta huvud. Men det som kommer ut är ganska så grötigt...

R, F, G, M är några av bokstäverna som är knepiga för henne. R existerar överhuvudtaget inte för henne.

 

Efter dagens möte vet vi vad som ligger bakom det. Väldigt kort tungband.

Så hon har inte de fysiska förutsättningarna att kunna prata bra. Så inom kort kommer vi få en kallelse till tungbandsplastik. Alltså en liten operation av tungbandet.

 

Jag fick såklart direkt dåligt samvete som inte sett det, eller ens funderat på det. Jag gick dit i tron om att få lite bra övningar och sånt. Inte att det var en sån här grej.

och jag VET, det är ju ingen bamsegrej, och verkligen inget ovanligt. Men ni vet hur det, mammaoron triggas igång direkt....

När operationen är avklarad väntar mycket övning och träning med hjälp av logopeden.

 

Lillfjantan...

 

Så dagen har vart ganska så tung. Man vill ju allt gott till sina barn, inte att det ska vara några svårigheter. Det lär ju stram under tungan, och jag vill inte att hon ska känna sig annorlunda för att omgivningen har svårt att förstå henne.

Men nu är ju hjälpen nära. Och sen får vi se hur mycket som försvinner efter op och vad som måste övas fram.

 

Fast det är svårt att släppa. Att jag, som mamma, borde fattat. Långt tidigare. Dåliga dåliga samvete gnager...

 

Visst är det finemang att vara en kanoners morsa, för det är jag nog om du frågar kidsen...

Men jösses! Finns det inga gränser på mammigheten?? Hos BÅDA barnen just nu...

 

Kvällen:

Sitter jag med Tuva i soffan och myser, står Vide nedanför och gråter. Tar jag upp honom i famnen gör han allt annat än sitter still i knät.

Sitter jag med Vide på golvet är han nöjd. Tuva sitter då i stället och blir ledsen i soffan.

 

Så hur gör man då liksom...

Den stackars pappan försöker ta ett av barnen, men det går sådär....

 

 

Man uppskattar ju kvällslugnet VÄLDIGT mycket då i alla fall. Synd att man då slänger sig bara på soffan och inte orkar gå en meter.

Fast ikväll körde jag ett kort yogapass här hemma. Gjorde gott.

 

Det är inte konstigt att man tycker veckorna går snabbt när man tänker på tisdagen att snart är det helg....

 

 

 

 

 

Mannen i huset jobbar extra mycket just nu, pga affärssystembyte på arbetet.

Lillpojken i huset är extra krävande och vill ha underhållning HELA tiden, och ett avstånd till sin mamma får ej överskida 1m enligt honom själv.

Storasystern i huset som börjar bli så pass gammal att hon märker att mamman är splittrad och inte hinner med nåt alls, reagerar med extra mammighet.

 

Resultat: irritation, gnäll, ofokus. Och alla verkar ha glömt bort att vi ändå är en ganska så fin familj tillsammans...

 

Nu är det inte så att det är nån av barnen som sover extremt dåligt. Det är bara kombinationen av dom bådas sömn som blir katastrofal...

Sover den ena ett bra pass, kontrar den andre med att... ja inte sova bra kort sagt.

Det blir sällan mer än 2 timmar i stöten för oss.

 

Och det känns allt mer nu. Speciellt när man nu har TVÅ kids att ränna efter. Tuva är ju full sprutt på, och lillebror verkar blir likadan.

Han kan inte gå än. Men ni skulle se honom krypa. Jisses, han är redo för ett krypsprintlopp och han skulle klå dom alla!!! Sjukt snabb är grabben!!!!

Så alltså är mina dagar ganska så aktiva. Att få en lugn stund med en kopp kaffe och bara koppla av, om än så i 5 min. Då vore jag lycklig.

 

 

När jag väntade Vide sa alla som tyckte sig veta, att det första året med 2 barn tätt inpå varann är asjobbigt. Sen blir det lättare.

Dom hade rätt med den jobbiga biten. Nu återstå att se när det där lättare börjar.....