update: sömnen
Jag har valt att inte fokusera så mycket på sömnen längre. I alla fall inte just nu.
Men för er som undrar: nä vi sover fortfarande inte.
Tuva har börjat sova hela nätter, flera i veckan. DET är bra!!!!
Lilla Vide däremot... nope!
En bra natt vaknar han inte förrän kl 01-02 första gången. En dålig natt börjar springandet redan vid midnatt.
Men oavsett när han vaknar och får välling, så efter 04 så är det liksom kört. Han sover oroligt och mest stökar på. Ibland får han då välling igen och har man tur så somnar han om nån timma till. Men vi försöker att inte ge nåt då, för då är han verkligen inte hungrig.
Resultatet blir ialla fall att man är vaken från 04. Vi turas om som tur är att ta morgonpasset. Tar jag det, som imorse, är jag döende.
Det var jag igår med då jag somnade på soffan innan jag skulle natta Tuva. Tydligen sov jag på rätt så hårt eftersom jag inte alls hörde hur förbryllad hon var och oförstående om varför jag låg där och sov och inte kunde natta henne.
Men snälla som pappan o dotterna var så smög de upp och jag snarkade vidare.
Hur som. Lessa är vi. Big time!
Många dagar lever vi inte, vi kämpar för att överleva. Livskvaliteten ligger nånstans på minus 10.
Inte konstigt att man inte vill skaffa fler barn och kommer minnas småbarnstiden (el iaf första året) med en rysning....
Fast, det är ju rätt så fascinerande att man ändå funkar. Man överlever. Man lagar maten, man leker med barnen, man försöker vara en bra mamma.
Oftast lyckas jag med allt detta. Inte alltid, och jag kan inte låta bli att tänka på hur fint vi skulle kunna ha det om alla fick sova. Hur mycket mer man skulle orka med.
Inte bara längta till efter kl 20 på kvällen när det är lugnt och man får lägga sig när man vill.
Och att inte ha ångest, varje kväll. Så jag undrar lite granna när livet börjar igen?!
ingen fråga till er som läser såklart, utan bara mer sådär rätt ut.....
SÅ. Nu har jag beklagat mig lite. Det måste man få göra ibland. Anledningarna till den här lättare tonen i bloggen numera är många. Bla för att man ska inte fokusera på jobbiga. Då blir det jobbiga jobbigare. Man ska lyfta fram det fina i livet.
När man är med om nåt så traumatiskt som jag var i somras, att leva med ovissheten om att ha cancer eller ej. När livet delar ut såna käftsmällar så blir man påmind om allt man ska uppskatta!
Även om livet är en aningens svårt att uppskaffa på morgonen efter en usel natt........
borttrollad sömn...
Kommer ni ihåg att jag skröt förut om den hela natten som Vide sov?
Jag säger inget mer än att det känns väldigt avlägset just nu. Väldigt!!!!
och inte blir det bättre över att man ska ha vridit den där jäkla klockan nu med.....
åh du underbara natt!
Vide sov hela natten!! Första, men förhoppningsvis inte sista gången...sömnbrist AB
Att pussla ihop vardagen när man inte får sova.
Det ni, är svårt! Vissa dagar mer än andra. Och den senaste tiden har det haglat svårare dagar.
Mannen i huset jobbar extra mycket just nu, pga affärssystembyte på arbetet.
Lillpojken i huset är extra krävande och vill ha underhållning HELA tiden, och ett avstånd till sin mamma får ej överskida 1m enligt honom själv.
Storasystern i huset som börjar bli så pass gammal att hon märker att mamman är splittrad och inte hinner med nåt alls, reagerar med extra mammighet.
Mamman i huset är slutkörd!
Resultat: irritation, gnäll, ofokus. Och alla verkar ha glömt bort att vi ändå är en ganska så fin familj tillsammans...
Nu är det inte så att det är nån av barnen som sover extremt dåligt. Det är bara kombinationen av dom bådas sömn som blir katastrofal...
Sover den ena ett bra pass, kontrar den andre med att... ja inte sova bra kort sagt.
Det blir sällan mer än 2 timmar i stöten för oss.
Och det känns allt mer nu. Speciellt när man nu har TVÅ kids att ränna efter. Tuva är ju full sprutt på, och lillebror verkar blir likadan.
Han kan inte gå än. Men ni skulle se honom krypa. Jisses, han är redo för ett krypsprintlopp och han skulle klå dom alla!!! Sjukt snabb är grabben!!!!
Så alltså är mina dagar ganska så aktiva. Att få en lugn stund med en kopp kaffe och bara koppla av, om än så i 5 min. Då vore jag lycklig.
Det är intensivt nu. Minst sagt!!
När jag väntade Vide sa alla som tyckte sig veta, att det första året med 2 barn tätt inpå varann är asjobbigt. Sen blir det lättare.
Dom hade rätt med den jobbiga biten. Nu återstå att se när det där lättare börjar.....
