lantismorsan

Hej hoj!

 

Vi packar! och försöker lugna nippriga barn. De (eller Tuvaluva) har mycket att se fram emot. Jul, och fjällen!

Och det har vi alla, nåt att se fram emot alltså!

 

Bilen är nästan helt packad, och det finns fortfarande gott om plats kvar. Det får mig att undra hur mycket vi har glömt?!

Men snart är vi på väg. Dumt nog så såg jag på Trafikkollen att det är kaos på vägen vid Tönnebro. Det får se till att lösa upp sig innan vi kommer dit. Några milslånga köer vill vi inte veta av. 56 mil är långa nog som de är....

 

Men nu i 2 veckor så blir det bara mobilbloggande, men det ska nog gå det med!!

De fantastiska fjällebilderna får ni vänta med att se, utan får hålla till godo med usla mobilbilder.

Men det överlever ni nog med!

 

 

3:e Advent!

Vi dansar in julen här vi!

 

 

Vi har börjat förbereda oss inför fjällen. Jag, mamma och svärmor satt med penna och papper i högsta hugg och planerade julmaten.

På min lista hamnade bönor, ostar, frukt, massa grönsaker....

På svärmors lista hamnade korvar, syltor, revbenspjäll....

 

Så nä, vi har inte riktigt samma önskemål till julbordet. Men det brukar lösa sig ändå!

 

Här bjussar jag på receptet på min bönsallad, som jag gör varje jul!

Den är jättegod och det är kul att ha en speciell sallad som jag bara äter till julen. Testa vettja!

 

·         250 g haricots verts

·         1 knippe salladslök

·         200 g körsbärstomater

·         2 dl persilja

·         2 msk grov skånsk senap

·         2 msk lönnsirap

·         1 msk vitvinsvinäger

·         1 msk olivolja

·         1 burk kidneybönor (à ca 400 g)

·         1 burk stora vita bönor (à ca 400 g)

·         salt och peppar

           200 g chèvreost

1. Koka haricots vertsen mjuka. Häll av dem och skölj snabbt i kallt vatten.

2. Strimla salladslöken och halvera tomaterna. Hacka persiljan.

3. Blanda senap, sirap, vinäger och olja i en stor skål.

4. Lägg i bönor och grönsaker. Vänd runt. Smaka av med salt och peppar.

5. Dela chèvren i bitar och tillsätt strax före servering.

 

 

 

 

 

För att jämna ut svajigheterna i livet så ska jag ta till några livlinor.

Nu hoppas jag på att det går vägen och inte blir pannkaka av allt....

 

Annars då?

jo jag ser fram emot jul och nyår som vi ska fira i Bydalen!

2 veckors semester tillsammans väntar. Nästa lördag åker vi och listor har påbörjats. Även inhandling av blöjor, barnmat, välling och annat som måste med. Butiker finns inom några mils avstånd. Men att köpa hutlöst dyra blöjor där går inte enligt budget.

Jag hoppas på en skön tillvaro. Snön behöver jag inte längta till eftersom som vi har mer här hemma. Men att få se Tuva utveckla sin skidåkning, åka pulka med Vide, äta gott, mysa med familjen och alla goa runt omkring med.

Det kommer bli bra det!

 

 

Hoppas jag som sagt.... jag fasar lite för hur intensiva barnen kommer vara. Framförallt lilla argmonstret Vide som är så mammig så jag får dåndimpen. Speciellt mammig när andra är runt omkring.

Men jag får smita ut för att komma undan. Och vad är väl en bättre flykt än den med snowboarden och massa fjäll att susa ner för?!

 

 

 

Idag shoppade jag loss för 1000:-.

Utan att betala ett endaste dugg!

 

Och att påpeka, en del var även till mig. Även om det mesta var till Vide. Pojken kunde behöva lite påfyllning på klädkontot. Arvegods är toppen, men även grabben kan ju vilja ha lite nytt ibland med!

Åhlens hade mycket tuffa tröjor som han ska få glida omkring i under våren!

 

Till mig vart det några tröjor. För en gångs skulle gillar jag modet och hade MASSA att välja på. Det här med att tröjorna är lite vida men ändå inte känns som tält tilltalar mig. Jag gillar inte tajta tröjor så det är perfekt för mig!

 

För övrigt har helgen mest gått åt till att bli av med det jäkla nackspärret, även om jag också hunnit trycka i mig ett stycke julbord. Gott värre, det enda stora minuset var att jag inte kunde sno åt mig en rejäl doggybag.

Eller att jag höll mig ifrån snapsen helt.

Men för er som känner mig tänker nog att det var lika bra... Jag tillhör ju kategorin som faktiskt GILLAR snaps.

Hela grejen med det. Gärna många och mycket.... Alltså lika bra att låta bli....

Men det var bra välkommet att bli frisläppt några timmar och vara vuxen!

 

 

 

Så här såg våra fönster ut häromdagen, ni vet när det var snöstorm a la grande här!

 

 

 

Vår fantastiskt fina kille har nu blivit 1 år. WOW! Tyvärr firas dagen med feber, hosta o snor.

Men ändock ska den ju firas!

Klockan är i skrivandets stund 09. För exakt ett år sedan var värkarna igång och vi var just på väg till BB. 3 timmar senare skulle han komma ut.

Snabbt gick det, riktigt snabbt. På den beräknade dagen!

Vi är glada att han är här hos oss, och att vi överlevt det första året......

 

Pussunge!!!!

 

 

 

 

 

Min vän och yogalärare kastade ut frågan "Mediterar ni hemma?" i gårdagens klass.

Jag var den enda av de 20 som svarade ja.

 

 

Jag tror faktiskt inte att jag skulle överleva det här småbarnslivet utan meditation... Och jag gör det varje dag. Hinns det inte med får jag direkt en stressande oro i kroppen. Så det handlar mer om ren och skär överlevnad.

 

Att småbarnslivet är intensivt, det är vekrligen ingen lögn eller överdrift. Med två barn under 4 år så är det full fart.

Dygnet runt.

Och det är itne så att jag går undan om hummar en timma varje dag, utan det räcker långt med bara nån minut total avslappning.

Det behöver inte ens vara tyst runt om mig, barnen kan hojta nästan hur mycket som helt. Men nu för tiden är lugn för mig inte tysta barn. Utan barn som är harmoniska och leker tillsammans och är glada.

Ljudnivån och busnivån kan ligga på max. Men när barnen är nöjda med tillvaron och varandra. Då är jag med nöjd och kan slappna av.

Gå in i mig själv. Inget tjat. Ingen media. Bara jag.

 

Men det har krävts många år träning att komma hit. Att kunna hitta ett totalt lugn i mig själv även fast det pågår ett stojande i samma rum.

 

Utan den meditationen skulle jag inte klara det här. Och att komma iväg på mina yogaklasser som jag numera gör både måndagar och onsdagar är min räddning. Jag kan hålla det svåra inom mig kontrollerat, och tappar inte fotfästet lika ofta med hjälp utav yogan.

 

Så jag rekommenderar ALLA att meditera. Ta en minut om dagen, till bara dig själv.

En minut kan alla klara av och komma ifrån. Det svåra är att lära sig att då släppa allt.

Har du skrikande barn mest jämt? Ta den minuten i duschen, där hörs inte skriken så mycket...

Den blivande 1-åringen skulle firas och vi rev loss alla på en gång.

Huset fullt med andra ord....

 

I släkten Blomqvist är just den första födelsedagen den största. Eftersom dom (eller borde jag säga "vi" kanske..) är så många så blurras födelsedagar bort, men den första uppmärksammas ordentligt.

Det var trevligt att träffa alla.

Kanske tyckte inte Vide det som var snorig och nyvaken när det vällde inte gäster. Han var mindre imponerad och sket fullständigt i paketen. Inte ens snörena var spännande.

Nä, han höll sig krmapaktigt fast i min famn, och där stannade han. Det var först i slutet av det långa kalaset som han släppte taget och kunde fara omkring på golvet för att leka.

Hans nya leksaker så han ändå inte röken av eftersom fröken Storasyster snodde åt sig dom direkt...

 

Men när huset (äntligen enligt Vide) var tomt så slappnade han av och lekte med de nya sakerna och jag kunde botanisera i den stora klädes-skörden som vart idag.

För det var just kläder som jag ville att ha mest skulle få. För leksaker, jo det har vi. Fast några skojiga fick han såklart!

 

Jag kan inte låta bli att minnas tillbaks på Tuvas 1års kalas. Då slår det mig hur olika de två syskonen är.

Tuva kunde gå och springa obehindrat. Och hon hade helt fattat galoppen med det där med presenter!

Där låg hon några steg före Vide kan man säga....

Fast jag tror inte han var ointresserad av paketen egentligen, han hade ännu inte kommit över chocken om att huset var fullt med folk.

Hade han inte haft en så fruktansvärt nyfiken mamma så hade paketen gott kunnat legat oöppnade ett tag in i kalaset...

Men se det kunde jag inte med!!

 

Och bilder, det tog alldeles för lite. Några, men ha inte en susning om hur dom blev. Och att röra sig från soffan känns som näst intill omöjligt just nu....