lantismorsan

Min vän och yogalärare kastade ut frågan "Mediterar ni hemma?" i gårdagens klass.

Jag var den enda av de 20 som svarade ja.

 

 

Jag tror faktiskt inte att jag skulle överleva det här småbarnslivet utan meditation... Och jag gör det varje dag. Hinns det inte med får jag direkt en stressande oro i kroppen. Så det handlar mer om ren och skär överlevnad.

 

Att småbarnslivet är intensivt, det är vekrligen ingen lögn eller överdrift. Med två barn under 4 år så är det full fart.

Dygnet runt.

Och det är itne så att jag går undan om hummar en timma varje dag, utan det räcker långt med bara nån minut total avslappning.

Det behöver inte ens vara tyst runt om mig, barnen kan hojta nästan hur mycket som helt. Men nu för tiden är lugn för mig inte tysta barn. Utan barn som är harmoniska och leker tillsammans och är glada.

Ljudnivån och busnivån kan ligga på max. Men när barnen är nöjda med tillvaron och varandra. Då är jag med nöjd och kan slappna av.

Gå in i mig själv. Inget tjat. Ingen media. Bara jag.

 

Men det har krävts många år träning att komma hit. Att kunna hitta ett totalt lugn i mig själv även fast det pågår ett stojande i samma rum.

 

Utan den meditationen skulle jag inte klara det här. Och att komma iväg på mina yogaklasser som jag numera gör både måndagar och onsdagar är min räddning. Jag kan hålla det svåra inom mig kontrollerat, och tappar inte fotfästet lika ofta med hjälp utav yogan.

 

Så jag rekommenderar ALLA att meditera. Ta en minut om dagen, till bara dig själv.

En minut kan alla klara av och komma ifrån. Det svåra är att lära sig att då släppa allt.

Har du skrikande barn mest jämt? Ta den minuten i duschen, där hörs inte skriken så mycket...